Mannen mitt i hösten.
Han har rest sig med någons hjälp. Och på nåt vis tycker jag han gör sig bättre där än uppe på fundamentet.
Den här mannen ger ett så inneslutet intryck så att han får vara mer i ett med växterna gjorde det mer harmoniskt. Som jag nog skrivit en annan gång, det känns som han ropar efter något, som att det är något som fattas men, men även om det skulle komma som tror jag kanske inte att det når honom, tiden har stannat men samtidigt rusat honom förbi.
Den massiva mannen i granit. Även han på sitt fundament i all sin dominans kan inte längre stå emot naturens kraft på samma vis.
Hundarna tycker inte om den här skulpturen. Jag antar att de ser saker på ett annat vis.
En som aldrig blev klar, som åldrats innan livet ens börjat, som sprack innan den ens var hel.
Tiden går, färgen flagnar, faller även våra lager faller av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du som tittar in lämnar en kommentar! Vänligen håll en god ton i kommentarsfältet.